Hörnstedt i Mae Phim

Så har man då gjort det- kört bil i Bangkok. Det var med pirrande känsla som vi idag gav oss iväg på vår sista semesterdag. Hur skulle det gå att köra inne i denna storstad? Skulle vi hitta till vårt hotell? Men med hjälp av den numera ovärderliga gps:en och en bra co-driver så gick det faktiskt kanon. Nog för att det är mycket trafik, bilar moppar, bussar och lastbilar om vartannat, så funkar det ju trots allt. Det tar bara lite längre tid än normalt.

Vi checkade in och funderade på vad vi skulle göra. Gemensamt kom vi fram till att ett dopp i poolen på taket var ett måste. Alltid skönt att svalka av sig efter en lång bilresa. Därefter gick vi ut på lite shopping. Vi fick tips i receptionen på ett bra varuhus – bara att bege sig dit. Där inhandlades sandaler till Hugo (har tidigare varit hopplöst att hitta hans lilla storlek), en riktig klocka till Oliver (den tidigare kopian gick sönder) och självklart några skor till Veronica. Pappa Peter fick idag klara sig utan inköp.

Imorgon ska vi hem. Det blir både skönt och roligt. Då träffar vi också husägarna som är där på semester. Vi får då några dagar tillsammans. Kul tycker vi alla.

Det obligatoriska doppet.

Barnen sov till halv 9-skönt. Frukost och sen bar det iväg. Idag skulle vi åka 28 mil till ett ställe som heter Pran Buri. Resan gick bra och när det började bli lunchdags insåg vi att vi var ju väldigt nära strandhuset - vi stannar och äter lunch där!! Så blev det. Vi åt på Olivers favoritrestaurang "Bengans" där han åt upp sig på lite Pytt i Panna. När vi satt oss kommer servitrisen fram med en napp till Hugo - den hade vi glömt när vi var där sist. Att de behållt den - och kom ihåg oss! Fast så är det väl när man är en katt bland hermelinerna .-). Efter maten var vi bara tvungna att gå till Veronicas favoritrestaurang, Seabreeze, som ligger bredvid för att inhandla en riktig god kaffe latte samt insupa atmosfären - härligt att vara tillbaka igen.

Nu när vi börjar närma oss slutet på resan och har börjat summera våra intryck så hamnar veckan i strandhuset i topp, tillsammans med Aonang/Krabi. Verkligen fantastiskt fina ställen. Bestående minnen vi har är definitivt Peter joggningstur på stranden bland vilda hundar, jättemaneterna, snorklingen utanför Krabi, samt skyfallen på västkusten. Vilka naturkrafter - häftigt men också lite skrämmande. Vi frågade Oliver var han kommer att komma ihåg mest från vår rundresa och svaren blev: hotellet där jag fick sockerkaka till frukost (Cha-Am), att jag träffade Sarah (en engelsk tjej vi träffade på ett hotell som han lekte med), mors dag, snorklingen och att jag blev bränd, de 2 vakthundarn i Marias strandhus samt vattenskoterturen (Koh Samui). När vi frågade om det varit något som inte varit så bra sa han: tjejerna som alltid ropade efter mig på Phuket :-)

Imorgon drar vi vidare och kommer att stanna 1 natt i Bangkok. Då sätts chauffören på prov när vi ska in i gyttret :-). 
 

Fika efter ankomst, alltid nice!

Den här bilden har storebror tagit på mig - visst blev den bra.

Hur mycket palmer finns det och vart tar vägen vägen....?

Vi vaknade i ett kvalmigt rum – A/C funkade inte då det blev elavbrott under natten pga av skyfallet.  Det regnade fortfarande när vi intog vår frukost och det verkade inte avta – snarare tvärtom.  Bilen packades i ösregn och vi gav oss av.  Skönt att lämna denna sida av Thailand för att förhoppningsvis få lite bättre väder på andra sidan. Efter 10 minuter i bilen kräks Hugo över hela sig, inklusive bilbarnstolen! Bara att kliva ur och börja röja, i ösregn! 35 mil framför oss, ett kräkigt barn, blöta föräldrar och vägar som är leriga och fulla och vatten – ingen vidare hög stämning i bilen just då :-).

Hur som helst fortsatte resan och Hugo somnade som tur var. På sina ställen var delar av den väldigt smala och slingriga vägen raserad, troligtvis på grund av regnet. Det kändes inte helt säkert att köra där. Vi var glada när vi började närma oss andra sidan bergen och vägarna blev bättre. När vi t.o.m. fick se lite blå himmel och sol kändes det genast lite lättare. Det blev inget mer av Hugos kräkande så det var väl bara något han fått i sig som tur var.
Vid halv 4 anlände vi till Novotel, Chumphon, där vi även stannade på nervägen. Bra hotell och vi relaxade i poolen en stund. Det blev även en öl i poolbaren. Chauffören var värd det idag. Solen kom fram och vi njöt. Tänk att man kan sakna solen efter bara 1 vecka! Hur ska det gå när vi kommer hem?

Sen blev det en stund i ”kids world”. Skönt för barnen att få leka av sig efter en dag i bilen. Middag på hotellet.

Kan man stapla högre på en pick-up?


Lite Wii-spel och lek är skönt efter en dag i bilen


Tittut!

Ja, så är det faktiskt. Det har regnat konstant i snart 24 timmar. Vi vaknade upp i morse till ett helt otroligt skyfall (trodde vi). Men det fortsatte likadant timme efter timme. Men vi skulle iväg till Khao Lak, så det var bara att packa bilen ändå. När Peter var klar med det så var han dyngsur ända in på kroppen. Men vad gör det när det ändå är 27 grader varmt. Det är inte ofta man droppar av regnvatten och svettas samtidigt.
Vi rullade dom 10 milen till vårt nästa mål och hoppades på bättre väder där. Men icke. Skyfallet fortsatte. Vi hittade ett bra lunchställe och roades oss med detta. Frågan var: vad skulle vi göra sen? Vi visste att dom hade ett tsunamimuseum här i Khao Lak, så varför inte.
Efter en bra stunds letande (skyltning är inte thailändarnas grej riktigt) så hittade vi det. Under tiden vi letade så hittade vi en del annat som även det gjorde oss påminda om kraften i vågorna som kom julen 2004. En stor polisbåt, säkert 30 meter lång, uppspolad på land. Nästan 1 kilometer från stranden. Helt ofattbart.

Till vår besvikelse så var museumet endast ett (1) rum stort! Kan ni tänka er, en sådan jättetragedi och så ett museum på 30 m2. Vi tyckte i alla fall att det var märkligt.

Kvällen tillbringades på hotellet med sedvanlig middag. Därefter surfandes på datorn efter ett hotell att tillbringa nästa natt på. Imorgon ska vi försöka ta oss 35 mil norrut. Får se vad familjen bak i bilen tycker om det...



Regn, regn, regn



Synd att inte vädret är bättre när man har den här härliga utsikten mot det kraftfulla havet.

6 dagar har vi varit här. Inte en enda soldag, men vi har ju 5 månader kvar så det kanske inte gör så mycket. Men det hade varit kul att se Phuket från den soliga sidan och utnyttjat stränderna. Men så är det väl under regnperioden - det visste vi ju.

Det har blivit ganska mycket skolarbete gjort de här dagarna. Det har också blivit en hel del shopping. Idag var vi i Patong för att fördriva dagen. Höjdpunkter var när Oliver äntligen hittade en skatekeps i rätt storlek. Han har frågat i varje stånd i hela Thailand om de har hans storlek. Idag var lyckan gjord. Trägen vinner....

Ikväll ska vi hämta 4 skjortor hos skräddaren som Peter sytt upp.

Imorgon åker vi till Khao Lak. En kortare resa men ändå i riktning hemåt. Därefter börjar återfärden mot Mae Phim.
 

Grabbarna (långt bort i bild) tar sig ett förmiddagsdopp. Vy från vår balkong

Snygg i sin kepa, eller!

Idag hade vi en uppgift. Vi var tvungna att åka till Phuket Immigration Office, som ligger i Phuket Stad, för att förlänga vårt visum. Vi har nu varit här i snart två månader (är det så länge redan?) och då måste man ta sig till ett sådant kontor för att få sitt visum förlängt med 30 dagar.  Då passade vi på att även se lite av de andra byarna/städerna längs västkusten. Vi körde söderut på slingriga bergsvägar och kom först till Patong. Här är tydligen stället om man vill "röja".  Vi körde en tur genom stan, passerade strandpromenaden och konstaterade snabbt att här är ett helt annat utbud än i lugna Kamala. Därefter kom vi till Karon. Här fanns det några fina resorts och andra fina hotell. Det såg väldigt nice ut. Sista anhalten på vår lilla sightseeing tour var Kata. Ett litet och mysigt ställe med många restauranger och hotell. 

Det som samtliga ställen har är: härliga stränder, fina strandpromenader och ett brett utbud av restauranger, hotell och resorts. Självklart finns här också affärer, med nästan obegränsat utbud av kopior av de flesta märkena.  Det ska också tilläggas att det är väldigt trånga gator, gyttriga trottoarer (inte helt enkelt med en sulky) med affärer och restauranger som är väldigt enkla och spartanska.

Sedan åkte vi till Phuket Stad och till Mc Donalds. Oliver = överlycklig :-). Därefter lite shopping på varuhuset Robinson som låg i samma hus. Alltid kul! Därefter in på Immigration Office för lite pappersarbete. Fylla i blanketter, bifoga foton och betala. Vips - så fick vi stanna en stund till.

Därefter bar det av till Phuket Aquarium. Lite turistiga måste vi ju ändå vara. Där bjöds vi på en mängd fiskar, hajar, sköldpaddor m.m. I ett litet hörn berättade dom även om Tsunamin med tillhörande film. Intressant.  Stället var inte så stort men det var ändå värt ett besök. Kul att se sig om på ön Phuket som man tidigare har hört så mycket om.

Vi hoppas på lite sol nu när vädret har varit lite sisådär sen vi kom. Vi börjar återigen törsta efter poolhäng.

Tyvärr har vi inte tillgång till internet i vår lägenhet utan får gå ner till vår kvarterskrog och sköta bloggen, läsa mail och surfa. Tråkigt att inte kunna göra detta när man vill. Vi har blivit lite bortskämda med det.



Snygging!



Havssköldpadda in action



Röd flagg (bada ej) sen vi kom

Vi anlände igår till den lilla byn Kamala på Phuket. Vi anlände i regn vid halv två-tiden och eftermiddagen fortsatte i samma bana. Det var bara några få korta stunder det var uppehåll. Vi letade upp huset med vår lägenhet och flyttade in. "Letade upp" är nog en överdrift. När man har hjälp av den fantastiska uppfinningen GPS så slipper man det. Den är helt enkelt otroligt bra att ha. Inte nog med att den hittar till adressen man har knappat in, man får även svar på frågor som: Finns det någon McDonalds på vägen? Var ligger närmaste Tesco (bra mataffär) m.m.? Ge uppfinnaren Nobelpriset! T.o.m. Veronica har erkänt att den är bra..

Under ett av uppehållen tänkte vi ta en promenad i byn för att bekanta oss lite med den. Vi hann väl ungefär halvvägs på vår upptäcktsfärd så började det regna. Det var bara att gå in på 7-eleven och köpa oss ett par engångsregnrockar och vandra hem igen.

Middagen intogs faktiskt hemma i lägenheten. Oliver och Peter stack iväg och hämtade mat medans Veronica såg till att Hugo fick välling och en välbehövlig nattvila. Skönt att sitta "hemma" och äta för en gångs skull.

Det är lite tudelade känslor att vara här. Mycket tsunami tankar snurrar i huvudet när man går längs gatorna.  Paniken människorna måste känt när de tog sig upp till hustaken etc.  Aonang/Krabi  där vi var innan vi kom hit klarade sig bra  på grund av sitt höga läge. Kamala där vi är nu var ett av de värst drabbade områdena. När man ser ut över havet är det med blandade känslor.
När man dessutom läser i dagspressen att den boj som skänktes av USA efter tsunamin och som ligger långt ute till havs för att larma i god tid innan en tsunami, inte längre fungerar pga. att batteriet tog slut 16 juni så blir man ju så förbannad! !!  Ansvaret ligger visst hos de thailändska myndigheterna att betala bytet av batteri. De säger att de inte har råd. Kostanden mottsvarar ca  1 % av den årliga militärbudgeten. För dj....ligt rent ut sagt. Både i Aonang och här i Kamala har de haft tsunami- räddnings övningar medans vi varit här och det är ju bra. Men vad hjälper det om man inte får varningen i tid?



I skydd för regnet

Efter gårdagens regnande så var allt som vanligt igen. Härlig sol och illvarmt igen. Inte mycket aktivitet på familjen Hörnstedt idag. Frukost vid halv 9. Poolen efter det. Sedan bar det av ner på byn för lite rekande. Vi tänkte kolla om det fanns ett bättre hotell än det vi förnärvarande bor på. Vi har nämligen bara bokat två nätter och skulle bestämma vart vi skulle bo de resterande 3 nätterna i Krabi.
Vi hittade faktiskt ett ännu bättre ställe nere vid beachen ( var ska björnen vara om inte...) Vi bokade och flyttar in där imorgon.
Därefter lite lunch. Sedan bar det av till en optiker med endast äkta grejer (dom hade garanti på det faktiskt). Veronica behövde ett par nya brillor och Peter ett par nya slipade solglasögon. Vi provade, prutade och beställde. Leverans på tre dagar. Inte illa. Priset - mer än hälften så billigt som hemma. Bara vänta tills på lördag för att se vad dom levererar. Spännande.



Oliver spanar i Aonangs beach...



...å så här ser den ut



Det här gillar vi!  (snart simhud mellan tårna)



Storebror ser till att junior får nått att tugga på

Vi vaknade upp till ytterligare en strålande fin dag. Vi vaknade även utsövda då de bägge barnen sov hela (nästan) natten. Endast ett matuppehåll för den minsta vid 1-tiden. Annars var det djup dvala fram till halvåtta. Skönt.

Då hela gänget fick väldigt mycket sol dagen innan var det idag läge för lite annat. Vi stora bestämde oss för lite diverse behandlingar. Veronica drog iväg för lite manikyr och pedikyr. En knapp timme senare kom hon tillbaks med händer mjuka som silke och alla naglar målade i samma kulört. En skön avkoppling tyckte hon.

Efter lunch var det Peters tur. Här bar det av till frisören. Oliver hängde med som sällskap för att komma in i skuggan en stund. Just den här frisören hade många strängar på sin lyra. Några flinka tjejer fixade rent hus på huvudet. Endast ögonbryn och ögonfransar blev kvar. Allt skägg, hela kalufsen och t.o.m. öronen blev rena från hår. Och inte nog med det. Dom frågade om fötterna ville ha sig en omgång och det tycktes som ett bra förslag. Bara att lägga sig ner på en brits så gick dom låss med lite andra verktyg. Knappt två timmar senare gick en helrenoverad Peter och en glad Oliver ut för att möta domen från Veronica. Hon har inte vant sig riktigt ännu...

Kvällen avslutades med middag vid stranden. God mat och en kanonservice. Det är en av fördelarna med att vara småbarnsförälder. Man äter relativt tidigt, då nästan inga andra finns där och då får man full uppmärksamhet från personalen. I det här faller underhölls Hugo så att vi andra kunde äta i lugn och ro.

Imorgon bär det av till andra sidan på denna landremsa. Krabi är slutmålet. Det sägs att där finns en fantastisk skärgård med mycket båtutflyktsalternativ. Vi får se vad som väntar.

Strandstolar, strandförsäljare, glassförsäljare, smyckesförsäljare, sarongförsäljare......just det, så här är det på turistställen :-). Lite kluven blir man allt. Det är ju väldigt smidigt och tillrättalagt vilket gör att man inte behöver gå många meter för att få sol, mat, massage, shopping, dricka etc. Men å andra sidan känns det kanske inte så äkta. Ja ja, i vilket fall som helst njuter vi och har det superbra. Prutar när vi handlar "fake" grejer och inser efter ett tag att vi betalade nog för mycket i alla fall. Äter på restaurangerna längs turistgatan och betalar säker det dubbla mot om vi gått ett par kvarter inåt - men smidigt är det! Vi är ju inte riktigt bortskämda med det från Mae Phim. Där får man jobba lite mer för saker och ting.

Dagens höjdpunkt var förstås när grabbarna fick åka vattenskoter. Oliver fick gasa själv 3 gånger - så lycklig han var när han kom i land! Vattnet är underbart och vi har badat en hel del i havet.

Typiska semesterbilder blir det idag.  


Vem är lyckligast, far eller son?


Cool kille


Hårt liv


Oliver gillar poolerna bäst


Barhäng - igen!

Efter att ha spenderat en natt i Champon så har vi nu anlänt till ön Koh Samui. Dagens sträcka innehöll en bilresa på c:a 25 mil och en resa med färja som skulle ta två timmar. Med lite motorhaveri, trängsel i ankomsthamnen så fick vi förmånen att tillbringa tre timmar istället på denna väldigt primitiva båt. Det gick dock bra. Barnen var väldigt tålmodiga och härdade ut trots att stället endast hade en liten kiosk med glass, chips, vatten och läsk.

Precis innan mörkrets inbrott så anlände vi till vårt hotell. Ett väldigt mysigt litet ställe precis vid stranden. Inte lika flashit som de andra ställena men helt ok. Det man dock reagerade på var turismen. Vi har fram tills nu bara varit på lugna och inte så turistiga ställen. Här var det dock det motsatta. Trånga gator och gränder. Fullt med vespor och motorcyklar. Och till detta var det även fullt med folk utmed dessa trånga vägar. Inte nog med det. Priserna för att få nått att äta var dubbelt så höga som hemma i Mae Phim. Det känns som om vi har levt i en helt annan thailändsk värld.

Det ska dock bli väldigt kul att lära känna den här "sidan" också. Det är ju här som alla andra har varit och där man har hört berättelser ifrån. Spännande att se vad som väntar. Dels här men också senare i Krabi och Phuket.



Lyxfärjan till Koh Samui



Den blivande sjökaptenen?

En inte helt lyckad middag i Chumphon (massor med mygg!)

Idag har vi utforskat Huay Yang. Vaknade till en mulen morgon och startade dagen med en lång frukost på altanen med utsikt över havet. Oliver och Veronica jobbade lite med matte och svenska samt mormors "klurighetsbok" . Hugo sov och under tiden tänkte Peter vara lite "hurtig" och drog i väg på en joggingtur längs stranden. Några minuter senare var han tillbaka - svärandes över hundarna på stranden. Han beväpnade sig med en rejäl pinne och gav sig beslutsamt ut igen. Efter drygt 1 timme kommer han tillbaka med ett blödande sår på smalbenet. Jag trodde förstås han hade blivit biten av en hund men dessbättre (!) var det "bara" ett sår från hans flykt över muren då han jagats av vilthundarna på stranden. Några vänliga thailändare förbarmade sig över denna övermodiga falang och skjutade hem honom på moppe.

Väl hemkommen tog vi flakmoppen till "Bengans" för en god lunch med fantastisk utsikt. (förrutom Peters hundar som vi skymtade längre bort på stranden :-)).  Därefter tog vi en rundtur på moppen i denna lilla by som har ca 3000 invånare och är så långt ifrån turistlivet man kan komma. Faktiskt ännu lugnare än i Mae Phim :-).  Det är en jättecharmig liten by med några restauranger och affärer här och där. Väl hemma gick Veronica & barnen och badade i poolen. Senare på eftermiddagen tog vi en promenad längs stranden (åt andra håller där det INTE finns några hundar) för att titta på fiskebåtarna och de fina husen längs stranden. Oliver tog även ett dopp i havet. Jättemysig dag.



Frukostdags

Igår var det dags för avsked igen. Våra goda norska grannar skulle åka hem och deras son Petter och Oliver har verkligen funnit varandra och har verkligen haft superroligt den här tiden. De har badat ihop hela dagarna, följt med varandra på restaurang, lärt varandra norska/svenska etc. etc. När vi sagt hej då och bilen rullat iväg satt Oliver länge kvar på trappen och tårarna rann och han sa "det här är den värsta dagen i mitt liv". Lika roligt som det är att träffa nya goa människor, lika tråkigt är det när de åker härifrån.

Dessutom har inbrotten inte avtagit i området utan snarare eskalerat. De har dessutom kommit betydligt närmare vårt hus. Polisen står handfallen (hm) och gäckas av tjuvarna natt efter natt.  Alla i området är arga och oroade och då detta tidigare har varit ett väldigt lugnt område och då Thailand sägs vara ett land med otrolig låg kriminalitet undrar man vad det är som händer för tillfället. Alla försäkrar oss om att detta är extremt och att något är "galet" men så länge de inte får någon rätsida på det så känns det inte tryggt. Igår beslutade vi oss för att sova på hotell nere på gågatan för att få sova ut några nätter och få lite lugn och ro. Vi kommer troligtvis också att tidigarelägga vår rundresa i Thailand. Vår goda vän Maria har erbjudit oss att bo i hennes lägenhet & hus på andra sidan bukten så vi antar nog det erbjudandet och drar om några dagar. Vi hoppas då att det hela har lugnat ner sig tills vi kommer tillbaka i början på september. Vi kommer i alla fall att ha larmet på plats då vilket känns jätteskönt.

Barnen mår i alla fall bättre J. Oliver får inte bada på en vecka vilket är lite trist men han tar det rätt bra. Vi har idag börjat "skolan" och han tyckte var kul och fortsatte sen med "Kalle Kunskap" på datorn resten av dagen. Hugo har inte fått något mer kruppanfall och förkylningen som troligtvis var boven i dramat har lagt sig. Ikväll blir det nog middag med Jompa, Lisa och deras döttrar Andrea & Felicia. Imorgon drar Veronica, Lisa och tjejerna till Rayong för lite shopping. Grabbarna (Jompa, Peter, Oliver & Hugo) får roa sig här hemma.

Tyvärr inga bilder idag. Sjuka barn görs sig inte på kort...

Planering i all ära, men ibland är den för jäves. Det var tänkt att vi alla skulle upp till Bangkok för att vinka av Julia. Nu blev det inte så. Hugo fick falsk krupp på natten så kl halv sju satt Veronica, Peter & Hugo i bilen på väg till sjukhuset i Rayong. Julia och Oliver fortsatte sova hemma. Väl där så lyssnade läkaren på lille Hugo, tittade även ner i halsen och sa att han även hade en infektion i mandlarna. Vi fick mediciner och så bar det hemåt igen. Som tur är så är dom väldigt snabba, så att hinna med tio-bussen som var tänkt skulle nog gå. Men det blev bara Julia & Peter som reste upp.
Väl där så blev det lite shopping och ett tårögt farväl. Inte kul att säga hej då för så lång tid. Sedan tog Peter taxi hem igen och var åter i Mae Phim kl 24.00.
Tur var väl det. För mitt i natten vaknar Oliver med en otrolig smärta i sin lille snopp. Det har han haft en gång förut och då fick vi penicillin. Så för att åter få ut ett recept så var det bara att slänga sig i bilen igen till sjukhuset i Rayong.
Nu hittar vi alla fall vägen dit!
Den här gången var det Veronica & Oliver i bilen. Peter stannade hemma med den andre sjuklingen.
Mitt i all bedrövelsen så har vi suveräna grannar. Cecilia (norsk grannfru) är sjuksköterska och har varit helt suverän och hjälpt oss med de sjuka barnen. Viveka lagade pasta carbonara till alla igår och som intogs hos norrmännen runt deras gigantiska matbord.
Idag har vi sett en orm. Å då snackar vi orm! 1,5 - 2 m lång och dödligt giftig (enligt thailändarna på området). Den kröp omkring runt den gemensamma poolen. Med lite hjälp från oss alla med pinnar och annan bråte i händerna så hittade den till slut ett hål i muren som går runt vårt område. Tur var väl det - för vem vill ha den krypandes i sitt hus.
Ingen risk att man blir rastlös här inte...